.

Jag kunde nog aldrig förberede mig på hur det skulle kännas den här måndagen, den här måndagen jag länge våndats för. Det är nog min värsta måndag på två år. för den här måndagen måste man inse att allt är slut, nu börjar mitt nya liv, jag ska inte återvända till min trygga punkt efter sommarens äventyr, nej då är det dags för mig att gå utanför min trygghet.

Jag sitter här måndagen den 7 juni med en känsla av tomhet, saknad och förvirring. Jag är inte klar med mitt liv där borta än eller jag är klar men jag är inte redo för att lämna er, mina finaste ägodelar jag funnit på min resa genom leksand och min resa genom mig själv. Jag kan nog inte få er att förstå vilken vänskap eller vilken kärlek vi har haft med oss under dessa två år, du som inte upplevt det kommer aldrig att förstå. Vi har inprincip bott med varandra och bara haft ögon för varandra i två år. Dom två bästa åren i mitt liv.

Jag kommer aldrig glömma, jag vill aldrig glömma.. jag vill bara vara tillbaka där jag var för en månad sedan.
Vi hade alla veckor framför oss, bara ta hand om varandra och utvecklas, göra det allra sista, jag vill tillbaka. men jag kan inte för nu är det faktiskt den 7 juni då allt det där är slut.

Jag kan inte skriva mer, för jag gråter bara av tanken, jag drömmer om er, mitt liv därborta. inte visste jag för två år sedan vilken resa jag har gjort med dessa människor. jag ger er all min kärlek och vi ses snart igen.

Jag älskar er. er . er .er .er .er .